Plockar upp skriften "Se mer! Samtidskonst och lärande" (1) på Göteborgs internationella konstbiennal (2). Ett behändigt format, tänkt som pedagogisk följeslagare till biennalen. Men som även kan användas som en allmän introduktion till samtidskonst för lärare, skolor och pedagoger.
Författarna Elenor Noble, konstpedagog och kulturkonsult, samt Ann-Sofi Roxhage, konstnär samt pedagog vid Göteborgs konsthall (3) ger konkreta förslag på frågeställningar som kan öppna för diskussion kring samtida konstverk, med valda exempel hämtade från biennalen.
Frågorna har grupperats kring ett antal huvudrubriker med följdfrågor och har även samlats som lathund på ett uppslag, som är lätt att överblicka (och lätt att fotokopiera som studiematerial…); vad ger första ögonkastet? Hur är konstverket gjort? Vilka färger, former, riktningar och gränser har det? Vad berättas, hur och av vem? Vilket innehåll? Vilken är relationen till den omgivande miljön? Vilken är konstnärens avsikt och bakgrund? Hur har första intrycket påverkats av frågorna som du ställde därefter?
Multimediaverk
Konstbiennalen 2009 består till större delen av film- och videokonstverk i form av multimediala skärm- och projektions-installationer. Skriften presenterar även en del frågor som kan starta diskussioner kring hur budskap och kommunikation påverkas av digitala tekniker, genom att t ex kontrastera ett filmverk med hur innehållet skulle kunna ha gestaltas med hjälp av andra uttryck och/eller media och hur det eventuellt skulle påverka framställningen.
I och med att flera samtida konstnärer arbetar med IKT-verktyg, digitala visualiseringstekniker och även interaktiva moment, är samtidskonsten ju också intressant som kunskapsområde att närma sig för att uppleva och förstå gestaltning och kommunikation med hjälp av digitala tekniker. Att se samtida konstverk som exempel på digitala gestaltningslösningar, blir alltså en slags "bonuseffekt" som också kan inspirera till gestaltningsgrepp inom andra områden.
Med skriften följer dessutom en CD-skiva med bilder av konstverk i utställningen. Tyvärr har författarna endast fått konstnärernas tillstånd att sprida stillbilder av videokonstverk och filmer. Det naturliga hade kanske varit att se filmsekvenser i original, även om det säkert finns en tanke att filmerna skall ses i sin tänkta miljö.
Med tanke på att skriften ska fungera som introduktion hade det kanske även varit möjligt med en förslag till valda teoretiska texter som behandlar konst, samtidskonst och lärande, något som tyvärr saknas.
"Möten" med konst
Konstpedagogik är i fokus nu, inte minst pedagogik och samtidskonst. Skola, ungdomar och ovana målgrupper är dessutom i fokus för nya kulturpropositionen (4) och är även ett återkommande ämne vid konstpedagogiska konferenser.
Den nyutkomna rapporten "Konsten som läranderesurs" (5) lyfter positivt nog fram social inklusion som en väsentlig del av kommunikationen kring konst.
Just samtidskonsten kan upplevas som svårtillgänglig, enligt författarna ofta beroende på att samtida, ofta svåra frågor är i fokus. I sämsta fall är samtidskonstvärlden inlindad i "komplicerad teori och koketta referenser" (6), något som knappast stimulerar mindre konstvana personers nyfikenhet. Med andra ord, att skapa ingångar, ge vägledning för de som kanske inte är vana, är ju en av anledningarna bakom publiceringen av "Se mer!".
Samtidigt är det lite paradoxalt att konst, som i sig är ett kommunikativt uttryck, egentligen ska behöva "avkodas" - särskilt den sk. samtidskonsten.
De finns de som vänder sig mot allt för mycket "förklaringar" av konstnärliga uttryck. Fakta och begripliggörande kan i ett slag ta bort själva konsten (magin / auran). Finns det med andra ord risker att informera sönder konstverk?
Var går gränsen mellan eget sökande och styrd vägledning?
Är det så att samtidskonst blir konst först när den kan "förstås", och därför inte är konst för den som ej har ingången (ännu)?
Det kan vara intressant att jämföra konstmuseerna, som ofta lyfter fram "mötet" med konsten, som själva essensen av konst(musei-)upplevelsen, med Science center-rörelsens mantra: "Aha!" eller "Eureka!". Dvs den plötsliga insikten av ett naturvetenskapligt samband hos en "forskare", överförd till besökares tänkta behållning av laborationer vid interaktiva montrar (att Science centers kritiserats för en frikopplad "experimentsyn" utan koppling av vetenskapen till t ex etiska eller kulturella sammanhang, är en annan fråga som ibland diskuteras).
För att fortsätta spåret kring olika förmedlingstraditioner: "interpretation"-praktiken framhäver vikten av att skapa kontakter mellan platser, minnen och historier, men också konstverk, genom att utgå från välbekanta, samtida referenser, så att nutidens människor successivt kan närma sig en "gömd/glömd" dimension bortom vår egna. Att "samtidsavkoda" samtidskonst kan alltså inte vara det lättaste.. (två plus blir ett minus?).
I rapporten "Konsten som läranderesurs" (7) väljer för övrigt författarna medvetet uttrycket "pedagogik" framför "förmedling", pga associationer till envägskommunikation.
"Samtidskonst kan ge infallsvinklar inom de mest skilda områden…(och) präglas å ena sidan av öppenhet när det gäller tolkningsmöjligheter då den är mångfacetterad, belysande och ofta visionär. Å andra sidan präglas samtidskonsten av uttryck som också används i helt andra verksamheter i vårt samhälle idag; politiska och sociala aktioner, opinionsbildning, underhållningsindustri, internetbaserad verksamhet.." (Ur "Se mer!", sid 6-7)
Precis som "Se mer!.." nämner, vill många av dagens konstnärer söka sig bort från traditionell konstproduktion, museer och fysiska konstföremål. Samtidigt diskuterar museer tillgänglighet, publikutveckling och vidgat deltagande och producerar i sin tur hjälpmedel för (förväntade) konstupplevelser: information, texter, förklaringar, visningar, samtal, träffar med konstnär osv.
När samtidskonsten uttrycks i helt nya sammanhang, utanför museer eller pedagogiska visningsmiljöer, förändras ju också positionerna för traditionell "förmedling". Det gäller inte bara museerna utan även skolorna, vilka ju ofta betonas som målgrupper för konstpedagogik.
Arrangemang som biennalen, som äger rum på olika publika platser i staden, kan vara en strategi att skapa alternativa miljöer för konstupplevelser, dvs ansluter naturligt till vardagliga, informella lärande- och upplevelser där barriärerna kan vara färre och "mötet" naturligare. T ex som mobila konsthallar i bostadsområden (8).
Andra forum kan också uppstå, t ex i online-miljöer. Kommer det då att utvecklas en ePedagogik kring samtida digitala och virtuella konstverk, det är frågan..
Skriften "Se mer!" kostar 80 kr över disk och kan köpas vid biennalens olika utställningsplatser eller beställas för 100 kronor från biennalkontoret (9).
Se mer! Samtidskonst och lärande
Konsten som läranderesurs. Syn på lärande, pedagogiska strategier och social inklusion på nordiska museer (PDF)
Se även:
Konstpedagogisk kommentar till Studiematerial till döds
Making Meaning in Art Museums 1: Visitors’ Interpretive Strategies at Wolverhampton Art Gallery (PDF)
