Sjöfartsmuseum tar ut kursen
Utställningen "Sjöfartsmuseet nästa!" (1) tar ut kursen för framtiden. Göteborgs sjöfartsmuseum (2) är mitt i sin pågående förnyelseprocess som berör organisationen, ombyggnad av museibyggnaden samt skapandet av nya basutställningar (3). En viktig del av förnyelseporgrammet består av aktiva konsultationer med olika brukargrupper för att få feedback på idéer, bland annat intervjuer och fokusgrupper, samt nätverkande i syfte att vidga museets brukargrupper.
"Sjöfartsmuseet nästa!" är en sorts rumslig installation av den pågående processen. Här ställs frågor kring bilden av sjöfarten, hamnen och staden, om fjärran resor, miljöhot och om piratkulturer förr och nu. Gamla välkända föremål blandas med nyare, traditionella dokument bredvid aktiverande stationer. Besökarna är välkomna att komma med åsikter och förslag, naturligtvis genom att "skicka" flaskpost till museet, en kul variant av tyckarlådan.
"Vi tänker nytt, öppnar upp och bygger om. Kanske kommer du att känna igen dig. Kanske inte." (4)
Utställningen tar upp större delen av ytan i den stora hallen och består av ett modulärt podiesystem av trekantiga element som länkats samman till flacka, låga sammanhängande stråk. Podierna har utrustats med montrar, textskyltar, multimediastationer och inslag av hands-on. Bland annat ljudstationer med berättarminnen humoristiskt utformade som ventilatorer (ventilationsrör på fartyg) i olika höjd. Finurligt upphängda mässingskikare där man kan spana runt är ett annat kul inslag.
Den allmänt låga höjden på monterytorna skapar överblick och är både fysiskt tillgänglig och ger ett mer ledigt tilltal för t ex familjebesökare. Greppet påminner om omarbetningen av Glasgow-museet Kelvingroves (5) basutställningar.
Lokalen är samtidigt mycket dunkel och den huvudsakliga belysningen av föremål, texter och dokument sker med punktbelysning från LED-lampor. På grund av den dunkla lokalen ser man t ex inte så mycket i miljön i de annars roliga mässingskikarna.
Mittpjäsen i utställningen, ett styrhjul som rullar fram information om galjonsfigurer monterade högt upp runt utställningshallen, är vid besöket tyvärr borttagen för reparation. Enligt personalen beroende på att hjulkontrollen inte höll för upprepat snurrande.
"Framtid" & designprocesser
Efter besöket råkar jag träffa två museikollegor från ett annat museum och vi jämför våra upplevelser.
Färg och form kan alltid diskuteras, men den dunkla belysningen upplevde nog ingen av oss som omedelbart inbjudande, vilket kanske t om kan motverka den "jämlika" höjdplaceringen och skapa en murrig snarare än en överskådlig miljö. ‘Vad finns härinne och hur tar jag mig dit?’ är en elemäntär orienteringsfråga i utställningar och signaler, "cues", i miljön är viktiga för att sortera, prioritera uppmärksamheten.
En inbjudande startpunkt (i detta fall vid båda av salens ingångar) är viktig för att skapa en form av trailer till utställningen att ge besökare beslutsunderlag att stiga in; vad handlar detta om, vad finns härinne? Kanske detta kan förstärkas mera.
Kollegorna upplevde även att "framtidsgreppet" inte översatts i formgivningen, vilket också alltid kan diskuteras. Behöver framtid alltid kläs med futuristisk "gissning" av ett framtidsutseende, för att upplevas som att ligga framåt i tiden…? Förväntningarna att "framtid" är synonymt med "uppstickande" fysisk gestaltning verkar rotad.
Att museet fått nya frågor, nytt stoff genom intervjuer med olika besökargrupper och ställer ut responsen under arbetets gång, är knappast vanligt på svenska museer, än så länge.. (fast det hade varit roligt att få se bilder av undersökningsarbetet, intervjuer etc också i utställningen). Kan inte detta vara en framtidsbild i sig? Museet som lyssnar..
För Sjöfartsmuseets grepp är dynamiskt och kreativt. Det finns en poäng med att inte visa "färdiga" delar samt ta bort och bygga om det som inte fungerar - eftersom det ju handlar om prototyper till kommande utställningsmontrar.
Och om besökare enligt intervjuundersökningar även i fortsättningen gärna vill se välbekanta modeller, manicker och sjöborrar, då kan detta bli en del av museets miljö även i fortsättningen, om museet har för avsikt att samla in feedback från besökarna. Här uppstår en balansgång mellan besökarnas förväntningar och anpassning till tillgänglighet och nya kommunikationsmöjligheter genom t ex IKT. En fråga som ju är temat i antologin "Digital museumsformidling.."
Bygge av utställningar och montrar inför öppen ridå har sedan invigningen av Exploratorium (6) varit ledande på nordamerikanska science centers. Att flytta utställningsmakandets kreativa process ut i det publika rummet ger möjligheter att redan i förstadiet få praktisk feedback på utställningstema, liksom design av individuella montrar.
Center of Science and Industry, COSI (7) i Columbus, Ohio kallar detta för "Experience Testing Stations" (EST), där besökare möter skisser och idéer till nya utställningar, får chans att prova, kommentera och fråga. Personalen får i sin tur uppfattning om besökarnas attityder och förkunskaper liksom observerar vad besökare gör vid testmontrarna. Målet är att samla underlag så att den tänkta upplevelsen framgår i momenten, gärna med enkla material som märkpennor, kartonger, whiteboards etc.
EST-tanken förutsätter dock bemanning och kanske Sjöfartsmuseet kan komplettera sin nya utställning med "framtidsvärdar", för att välkomna besökarnas respons och förklara utställningens upplägg och målsättning? Det skall bli spännande att följa resultatet av utställningen. Sjöfartsmuseet har kastat loss!
